FJÄLLNATURENS NYA ANSIKTE - EN GRÖN PAUS I NEOGLACIALEN

                                                              Leif Kullman

 

 

Klimatets naturliga växlingar har varit den starkaste drivkraften bakom det naturtillstånd som idag ofta betraktas som norm och ideal. Människans eventuella klimatpåverkan och dess konsekvenser för natur och samhälle bör bedömas i perspektivet av den riktning som den naturliga klimatutvecklingen kan förväntas ta i framtiden. En avgörande aspekt som nästan aldrig diskuteras är vilket klimat vi skulle leva i idag och i framtiden utan de senaste 100 årens uppvärming, som av många upplevs som hotande. Mycket talar för att vi då idag skulle kämpa i den typ av klimat som rådde i slutet av 1800-talet (Lilla Istiden). Temperaturen hade då under många årtusenden sjunkit till sin lägsta nivå någonsin efter den senaste istiden.

 Bristen på naturhistorisk insikt i den allmänna folkbildningen bidrar till den ensidiga, förenklade och starkt politiserade diskussion (IPCC) som idag förs i dessa frågor. Härtill bidrar också att forskare ofta sviktar när det gäller att redovisa osäkerheten i resultat och slutsatser. En effekt av detta är att ledande media nästan helt har abdikerat från sin kritiska och granskande uppgift. Ett stort problem i sammanhanget är att mycket av den ekologiska och geovetenskapliga forskningen idag tar sin näring ur olika politiskt underblåsta  hotbildsscenarier. Detta är i hög grad effekten av det akademiska forskningsfinansieringssystem, som innebär att forskare "tvingas" arbeta med frågor som definieras utfrån aktuella politiska agendor där hotbilder ingår som viktiga ingredienser. Nyfikenhetsbaserad grundforskning med målet att utveckla vår världsbild har tyvärr blivit en utpräglad bristvara. 

Under senare tid har klimatfrågan kommit  i helt nytt ljus då det blir allt mer uppenbart att den globala temperatren inte ändrats  signifikant under de senaste 15-17 åren, trots dramatiskt ökade utsläpp av koldioxid i atmosfären. Uppenbarligen är de klimatmodeller som ligger bakom dagens klimatpolitik "matade" med felaktiga antaganden om klimatets känslighet för ökade halter av koldioxid. 

Ingenting kan vara lämpligare i dagens läge än att citera den världsledande forskaren J.R. Christy, när denne i en artikel i Nature (vol. 463, sid. 732) sammanfattar sin syn på klimatvetenskapens nuvarande nivå: " The truth, and this is frustrating for policymakers, is that scientists´ ignorance of the climate system is enormous".

Jag skall här försöka konkretisera dessa utgångspunkter genom att beskriva hur de senaste 100 årens ändrade klimat påverkat den svenska fjällnaturen. Målsättningen är dessutom att belysa hur dessa förändringar framstår i ett vidare historiskt perspektiv.

 

Vår plats i den naturliga klimathistorien

 

Vi lever idag i en mellanistid (Holocen), ett kort intervall mellan två istider. Regelbundna växlingar mellan dessa två tillstånd har förekommit under drygt 2 miljoner år. Ytterst drivs dessa långsiktiga förändringar av geometrin mellan jordbanan och solen. Mer kortsiktiga variationer i klimatet (århundraden) drivs av förändringar i solaktiviteten.   

I grova drag varar istiderna 100 000 år och efterföljs av mellanistider på 10 000-12 000 år. Vår egen mellanistid inleddes för drygt 11 000 år sedan, även om de första fjälltopparna och de yttersta delarna av norska kusten smälte fram flera tusen år tidigare.

Istidscyklerna är inget avslutat kapitel i jorden historia. Det är dock omöjligt att säga exakt när nästa istid kan tänkas börja. Det beror på att ingången är svårdefinierad, successiv och geografiskt glidande.  Den nuvarande mellanistiden är dock betydligt närmare sitt slut än sin början. Marschen mot den kommande istiden inleddes faktiskt redan för 10 000-9000 år sedan, då klimatet i fjälltrakterna var som allra varmast. Därefter har temperaturen på våra nordliga breddgrader gradvis sjunkit med omkring 3 grader för att nå ett ”all-time low” vid skiftet mellan 1800- och 1900-talet. Ett vittnesbörd om vart vi länge varit på väg är att större kalfjällsområdenglaciärer, perenna snöfält, permafrost, fjällbjörkskog, mm. började bildas i stor utsträckning för 5000-6000 år sedan. Dessförinnan fanns knappt några glaciärer i Skandinavien. Idag har vi nästan 2000. Detta är inledningen på den fas i istidscykeln som brukar kallas Neoglacialen, då livet saktar ner mot en kommande istid.

 

The Milankovitch cycle proceeds inexorably; we are now embarked on the next glaciation, the neoglaciation as it is called. It had no well-marked beginning. The changes in the earth’s orbit around the sun which make up the Milankovitch cycle caused the start of a trend toward cooler summers at high northern latitudes as early as 9k or 10k B.P. [before present]. But this cooling trend was masked, to begin with, by the warming that resulted from the slow disappearance of the continental ice sheets. The great mass of ice disappeared so slowly that the last of it melted away long after the astronomically determined cooling. The neoglaciation can be said to have begun when the cooling caught up with the warming.
Pielou, E.C. 1991. After the ice Age: the return of life to glaciated North America. Univ. Chicago Press.

 

                   

Photo:Leif Kullman

Tärnaglaciären i Västerbotten bildades för mindre än 6000 år sedan som ett resultat av klimatets långsiktiga avkylning. Den föregicks av tall- och björkbestånd med  inslag av gran, sibirisk lärk, gråal och asp, som växte här på platsen i ett varmare och torrare klimat. Glaciärens massa har minskat högst betydligt under de senaste 100 åren, då isfronten dragit sig tillbaka från sjön i bildens nedre högra hörn. Det stora snöfältet omedelbart ovan sjön är en nybildning under 2012. Möjligtvis innebär den snörika vintern 2011/12 och den svala sommaren 2012 att klimattrenden antagit en svalare riktning.

                          

Den långa klimattrenden har regelbundet överlagrats av korta (100-200 år) distinkta värme- och köldperioder. Dessa har omväxlande förstärkt och försvagat den obevekliga utvecklingen mot ett allt svalare klimat. De senaste avvikelserna av detta slag var den medeltida värmepoken för omkring 1000 år sedan samt den globala köldperiod (1300-1900), som brukar gå under namnet Lilla Istiden. Under den sistnämnda episoden var glaciärerna fler och större än någonsin tidigare och permanenta terrängtäckande ismassor var nära att utbildas i vissa arktiska områden.

Det går idag inte att avgöra hur mycket av den globala uppvärmningen på knappt 1°C under de senaste 100 åren som är naturlig och hur mycket som kan hänföras till människans utsläpp av växthusgaser. Det mesta talar för att en  del av ”klimatförbättringen” är en naturlig återgång till det tillstånd som rådde strax före Lilla Istiden. Skulle det visa sig att människan är huvudorsaken har vi dock all anledning till oro. Kanske inte främst med tanke på den tillfälligt ökade värmen. Varma perioder har alltid varit till övervägande gagn och nytta för mänskligheten och den biologiska mångfalden. Däremot måste vi då anta att det naturliga klimatet ligger kvar på Lilla Istidens nivå. Då är vi farligt nära en fortsatt smygande avkylning, tillfälligt dold av antropogen uppvärmning, som på sikt ger en ny istid.

 

De levande fjällens historia

 

Våra första fjäll (i botanisk mening) uppstod redan för omkring 17 000 år sedan, när de högsta fjälltopparna började sticka upp ur det krympande istäcket. Nya data visar att istäcket över fjällen varit betydligt tunnare än man tidigare antagit och följdaktligen har isfria områden smält fram i motsvarande grad. Fjällbjörk, tall och gran infann sig nästan omgående på de tidiga nunatakkerna, tillsammans med en egenartad blandning av fjäll- och skogsväxter. Allteftersom isen smälte bort även i dalgångarna så spreds växterna hastigt utför fjällens sluttningar, där de såsmåningom mötte invandringsströmmar från lägre regioner.

I det varma klimatet direkt efter isavsmältningen utbildades skogsbestånd 500-600 m högre än nutidens trädgränser. Det innebar att kalfjällsarealen var mindre än idag. Utrymmet för de genuina fjällväxterna var därmed begränsat och dessa kom att isoleras på de allra högsta fjälltopparna.  Denna fragmentering förklarar många av dagens märkliga mönster i fjällflorans geografi. Trädgränsen mot kalfjället utgjordes huvudsakligen av tall under de två tidigaste isfria och varmaste årtusendena av vår mellanistid. Fjällbjörk fanns mest som små isolerade bestånd i snörika och vindskyddade miljöer. Rester av dessa tidiga bestånd hittar vi där glaciärer och stora snöfält senare kommit att utbildas i takt med klimatets gradvisa avkylning. SE FLIKEN "GLACIER WOOD"

De första fjällskogarna utgjordes av köldanpassade och värmekrävande växter i en blandning utan nutida motsvarighet. I den förra gruppen dominerade tall och glasbjörk (fjällbjörk), med viss inblandning av gran, sibirisk lärk, gråal, asp, rönn och vårtbjörk. De mer utpräglat värmekrävande arterna omfattar ek, hassel, lind, klibbal och alm, som växte i små bestånd där kalfjäll eller fjällbjörkskog idag härskar. Denna rika skogstyp var något helt annat än dagens boreala barrskog och brukar gå under namnet den kaledoniska skogen. Artrikedomen bland träden hade sin motsvarighet i den övriga floran och faunan, både i skogen och på fjället. Kalfjällets växtlighet visade en blomprakt och frodighet som aldrig överträffats. För de första människorna måste detta ha varit en tid av ”mjölk och honung”, med unika förutsättningar för ett gott liv i dessa idag mycket kärva och lågproduktiva miljöer.

I takt med att klimatet gradvis blivit svalare under de senaste 9000 åren så har trädgränsen sjunkit och kalfjällsytan har vuxit till sin största omfattning någonsin, vid förra sekelskiftet.

 

Rester från den tid när kalfjällsytan var mycket mindre än i nutiden är de tallstammar som hittas allmänt i fjällmyrar högt över dagens trädgräns. I Handölsdalen (Jämtland) växte tallskog hundratals meter högre upp och flera mil från de närmaste nu levande tallarna. Bildens tallstam är daterad till drygt 7000 år före nutid.

 

Parallellt med fjällgränsens sänkning har växtligheten i fjällskogarna utarmats och trivialiserats. De ädla lövträden, den sibiriska lärken och andra växter har helt försvunnit från fjällnära områden. Risdominerade växtsamhällen har kommit att ersätta en tidigare mer ängsartad skogsflora. Allt mer av växtnäringen har låsts i successivt tjockare råhumustäcken och torvmarker. Produktiviteten har sjunkit och rikare växtsamhällen och skogstyper har blivit allt ovanligare. Den grandominerade fjällbarrskogen och fjällbjörkskogen, så som vi känner dessa idag, är resultat av denna utveckling, som ytterst styrts av ett gradvis svalare klimat under sommarmånaderna. Det sistnämnda omvittnas också av glaciärernas, de perenna snölegornas och permafrostens rekordartade expansion under det senaste årtusendet och särskilt under Lilla Istiden.

 

Under de första årtusendena efter den senaste istiden var detta ett "leende" landskap där skog och träddungar omväxlade med öppna ytor ända upp till de högsta topparna. Tallen var det dominerande trädslaget, men här och var fanns  små dungar av fjällbjörk, gran, sibirisk lärk samt ädla löv träd, t ex ek, hassel, lind, alm och klibbal. Vi kan nog också utgå från att såväl flora som fauna i övrigt var av en helt annan och rikare karaktär än idag. Somrarna var i storleksordningen tre grader varmare än under de senaste 100 åren. Långsamt och obevekligt har klimatet blivit svalare och nutidens karga och biologiskt utarmade landskap har tagit form. 

 

Stora delar av den nordliga världen genomgick under Lilla Istiden en ekologisk köldkris, som kulminerade vid 1800-talets slut. Omfattande fjällskogsdöd, beståndsutglesning, försumpning, erosionsprocesser, biologisk utarmning, minskad skogproduktion samt en allmän degenerering av markens växttäcke hörde till det normala. Där skogseldar, insekter eller stormar härjade hade skogen mycket svårt att komma tillbaka. Kalfjällets och tundrans expansion accelererade och de allt glesare fjällskogarna (”fjälltaigan”) ”befolkades” med typiska fjällväxter.

Farhågor fanns att högt belägna delar av inre Norrland på sikt helt skulle förlora sitt skogstäcke. Riksdagen beslutade därför 1903 om att inrätta ”skyddsskogar” för att motverka och fördröja fjällgränsens nedgående. Det innebar förbud mot ovarsamma avverkningar i ett brett barrskogsbälte närmast fjällen. En nationalpark, Sonfjället i Härjedalen, inrättades 1909 med det uttalade syftet att här kunna studera den pågående kampen mellan kalfjäll och skog.

Den något dystopiska situationen vid förra sekelskiftet, kommer med kortare avbrott, att återkomma och eskalera om enbart kända naturliga mekanismer fortsätter styra klimatet.

 Köldskadad skog i fjällen - en vanlig syn under Lilla Istiden.

 En ny Liten Istid är aldrig långt borta. Storsnasen 2010-07-07.

 

Fjällen i ett nytt och varmare klimat

 

Den mångtusenåriga trenden mot ett kyligare klimat bröts (tillfälligt?) kring förra sekelskiftet. Temperaturen steg, av naturliga orsaker, med omkring 1 grad till en första värmetopp i slutet av 1930-talet. Därefter skedde en övergång till svalare förhållanden under några årtionden. Efter slutet av 1980-talet har uppvärmningen, särskilt vintertid, tagit ny fart. Temperaturen är nu 1,3-1,4 grader högre än vid förra sekelskiftet. Det senaste seklet har varit ovanligt (men inte unikt) varmt i perspektiv av de senaste 5000 åren. Om detta vittnar samstämmigt trädgränsernas och glaciärernas historia. Mycket talar dock för att perioden strax efter vår tideräknings början (Romersk järnålder) samt under Medeltiden (omkring 1000 e.Kr.) kan ha varit  lika varm eller varmare än nutiden. Grova trädrester på dagens kalfjäll vittnar om att trädgränsen under Medeltiden var drygt 100 m högre ån idag.  

De ekologiska effekterna av det varmare klimatet under 1900-talet och början av 2000-talet har visart sig tydligt i ett nätverk av lokaler för långsiktig vegetationsövervakning i fjällkedjan. Den säkraste indikationen på generellt förbättrade växtvillkor är trädgränsernas (alla trädarter) stigning mot allt högre nivåer. Kalfjällets tidigare expansion har förbytts i raka motsatsen. Trädgränsernas förskjutning uppgår maximalt till 200-220 m under perioden 1915-2007. I merparten av landskapet är dock stigningen mindre, eftersom trädgränsen regleras och moduleras av en komplicerad samverkan mellan vind och temperatur. I stora delar av fjällterrängen sätter vinden stopp för trädens expansion på en nivå där temperaturens höjdavtagande inte är begränsande. Trädgränsernas känslighet för ändrat klimat är alltså i hög grad lokalt varierande. Även i en rent hypotetisk varmare, men sannolikt inte mindre vindpåverkad, skulle därför skog inte  bli dominerade över kalfjällets lägre och mellersta delar. Mycket tyder nu på att vissa lägre delar av dagens kalfjäll aldrig någonsin varit skogbärande. Inte ens under den varmaste delen av postglacialen.

Under de senaste 30-35 åren har barrträden, i synnerhet tallen, avancerat hastigare än fjällbjörken. Särskilt i de södra fjälltrakterna (Dalarna och Härjedalen) visar björkens trädgränsstigning en avstannande tendens och träden blir allt mindre vitala. Orsaken är en allmän upptorkning av fjällmarkerna när sommarens snöfläckar försvinnit allt tidigare. Fortsätter klimatet att ändras i samma riktning så kommer fjällbjörkskogsbältet att reduceras starkt i hela fjällkedjan och gradvis ersättas av tall. Små isolerade öar av fjällbjörk uppstår troligen på mycket höga nivåer längs vindskyddade bäckraviner och i svackor, där idag alltför mycket snö hindrar trädväxt.

 

                    Tallar på fjällvandring. Ett fjälltallbälte kan vara på väg att ersätta fjällbjörkskogen i Dala-fjällen.

 

Parallellt med trädgränsernas uppflyttning har  en omfattande kolonisation av kalfjället med snabbväxande trädplantor, främst björk, tall och gran ägt rum under de senaste decennierna. Unga individer av detta slag har dokumenterats ända upp till 700 m ovanför trädgränsen. Under de allra senaste åren, då fjällklimatet blivit svalare, har den utvecklingen avstannat. Dödligheten i dessa populationer har varit stor och de individer som fortfarande lever är ofta i mycket dålig kondition.

Fjällens sentida förvandling har även omfattat markvegetationen. Många växtarter, örter, ris, buskar, gräs, halvgräs och ormbunkar, har flyttat  sina höjdgränser mot allt högre nivåer. Denna våg av ”höjdmigranter” inkluderar typiska skogsväxter som ekorrbär, skogsstjärna, hönsbär, linnea, getväppling, skogskovall och rosling. Den genomsnittliga förskjutningen uppgår till omkring 200 höjdmeter. Särskilt tydligt visas denna strävan mot nya höjder av att växter (mjölkört, fjällbjörk, rönn, och fjällgröe) slagit rot i det tunna moräntäcket uppe på smältande glaciärer.

 

                                  

                  Mjölkört och rönn växande i tunt moräntäcke ovanpå glaciäris.

 

Växternas ”fjällvandringar” innebär att artrikedomen på vissa höga fjälltoppar ökat med 60-170 % under de senaste 50-60 åren. Detta utan att en enda ursprunglig art försvunnit. Att förändringarna skär genom ekosystemets alla nivåer antyds av att vanliga gula kantareller påträffats högt uppe på kalfjället (c. 1400 meter över havet), långt högre än vad som tidigare varit känt.

Även kring den nya och högre trädgränsen har floran tillförts allt fler utpräglat värmekrävande arter, av vilka de flesta normalt inte brukar förknippas med fjällen. Enstaka plantor av ek och alm växer nu helt nära björkens trädgräns i Jämtland och Härjedalen. Även klibbal, lönn och vårtbjörk har börjat dyka upp i det översta skogsbandet. Det är minst 8000 år sedan ”ädla lövträd” växte på motsvarande nivåer i fjälltrakterna.

I hägn av de nya små björkskogsdungar som etablerats på kalfjället finns flera representanter för en nyinvandrad sydligare skogsflora.Vitsippa, gullpudra rosettjungfrulin och örnbräken är några exempel.

Fördelning och sammansättningen av olika växtsamhällstyper i fjällen har ändrats på ett genomgripande sätt. Snölegesamhällen har i viss mån omvandlats till gräsmarker, blåbärshedar eller videsnår när bevattningen från ovanliggande snöfläckar upphör allt tidigare varje sommar. Nya typer av snölege- och myrsamhällen har börjat bildas i fuktiga högalpina miljöer, som tidigare varit i det närmaste helt vegetationsfria. I lägre regioner finns tendenser till en allmän upptorkning och fjällmyrarna och mindre fuktkrävande gräs tar över, samtidigt som buskar och små träd vandrat in. De sluttande backkärren har alltmer fått karaktären av örtrika ängsmarker. Fjällens lavhedar har alltmer ändrat karaktär genom att risväxter, t.ex. kråkbär och dvärgbjörk blivit mer konkurrenskraftiga och framträdande. Härvidlag samverkar ofta klimat och renbetning/tramp som viktiga grundorsaker.

I ett varmare klimat har också exotiska växter (”kulturflyktingar”) fått möjlighet att etableras i ostörd fjällvegetation. Här handlar det om såväl trädarter som örter, exempelvis sibirisk lärk, sibirisk cembratall, backskärvfrö och blomsterlupin.

Alla de progressiva förändringar av fjällens växtlighet som här beskrivits har skett trots att renbetning och tramp ökat betydligt under de senaste 50 åren.

Det allmänna intrycket är att fjällen blivit allt grönare och växttäcket allt frodigare och mer högvuxet. Fjällväxternas blomning har intensifierats, vilket attraherar flera stora dagfjärilar, som tidigare sällan sågs flyga högt uppe på fjället. Möjligtvis har växtkraften i fjällen stimulerats inte enbart av högre temperaturer. Atmosfärens ökade halt av koldioxid orsakar i princip en ”gödslingseffekt”, som skulle kunna förklara vissa extrema tillväxtfenomen. 

                                                            

                            Trädgränsgran med extrem tillväxt. Kanske kombination

                                   av varmare klimat och koldioxidgödsling

 

 

Fjällens ”nya ansikte” i form av fler arter och ett tätare växttäcke innebär en ökad ekologisk och geomorfologisk stabilitet.  Samtidigt förstärks och berikas den estetiska upplevelsen av fjällandskapet. I det perspektivet finns ingen rationell anledning att se ett varmare klimat som särskilt negativt i sina konsekvenser för den boreala och alpina världen. Alternativet, en fortsättning av den trend som pågått i minst 9000 år och som kulminerade med Lilla Istiden, ter sig nog mindre tilltalande för de flesta människor. Eftersom vi faktiskt inte med säkerhet vet orsaken till det varmare klimatet under det senaste seklet så kan vi inte utesluta att vegetationens progressiva utveckling snabbt kan komma att förbytas till sin raka motsats. Faktum är att vi efter den  vintern, 2009/2010, sett tecken i den riktning i form av köldskadade träd och trädplantor vid trädgränsen. Preliminära data från sommaren 2012 ger också vid handen att många av de skogsväxter som började invadera kalfjällen tidigare under 2000-talet nu försvunnit. Det är väl inte alltför långsökt att koppla den utvecklingen till det faktum att sommartemperaturen i fjällen sänkts signifikant med c. 2 grader under de senaste 10 åren. Detta är en utveckling som även avspegals i den globala uppvärmningens avstannande under de senaste 15-17 åren. Kanske är fjällnaturens nya ansikte bara en blinkning.

 

Photo. Leif Kullman  Photo: Leif Kullman

 Det svalare klimatet under de senaste åren innebär att tidigare försvunna snölegor återbildats.

Vänstra bilden 2011-09-10. Högra bilden 2012-09-16. Åreskutan 1360 m ö.h.

 

Photo: Leif Kullman   Photo: Leif Kullman 

Ett minskat sommaristäcke i delar av Arktis är ett återkommande tema i media, men om den motsatta utvecklingen i vårt eget närområde är det tyst. Samma vy 2011-09-10, resp. 2012-09-16. Åreskutan 1360 m ö.h.

LÄSTIPS

Akasofu, S.I. 2010. On the recovery from the Little Ice Age. Natural Science 2, 1211-1224.

Anonymous, 2010. IPCC: Cherish it,  tweak it or scarp it? Nature 463, 730-732.

Gee, D.E. 2009. Låt klimatet ta "time-out". Geologiskt Forum 16, 31.

Humlum, O. 2009. Det ustyrlige klima. Eksperternes vej fra forskere til flagellanter.

Trykkefrihedsselskabets Bibliotek, Odense.

Idso, C. & Singer, F. 2009. Climate Change Reconsidered: 2009 Report of the Nongovernmental

Panel on Climate Change (NIPCC), Chicago, IL, The Heartland Institute.

Karlén, W. 2010. Lilla istiden kan redan vara här. Expressen 14 januari 2010.

Kullman, L. 1986. Lilla istiden – angår den skogsbruket. Skogsfakta Flora, fauna, miljö 9.

Kullman, L. 2006. Botaniska signaler om en ny och varmare fjällvärld. Fauna & Flora 101,

10-20.

Kullman, L. 2010. A richer, greener and smaller alpine world – review and projection of

warming-induced plant cover change in the Swedish Scandes. Ambio 39, 159-169.

Kullman, L. 2010. One century of treeline change and stability - experiences from the Swedish

Scandes. Landscape Online 17,1-31.

Kullman, L. & Öberg, L. 2007. Fjällvärld i förvandling – klimatförändringens effekter på

fjällens växtliv. Jämten 100, 82-91.

Lawson, N. 2008. En vädjan till förnuftet. Tänk kallt om den globala uppvärmningen. SNS

Förlag, Stockholm.

Ljungqvist, F.C. 2009. Global nedkylning. Klimatet och människan under 10 000 år.

Norstedts,Stockholm.

Montford, A.W. 2010. The Hockey Stick Illusion. Stacey International, London.

Reichholf, J.H. 2008. Eine kurze Naturgeschichte des letzten Jahrtausends. S. Fisher Verlag,

Frankfurt am Main.

 

Viktiga länkar

Ole Humlum

Lars Jonsson